Vad är greco-romerska filosofin?

Greco-romerska filosofin var ett tankesystem betonat i logik, empirisk, observation och den politiska maktens och hierarkins natur.

Greco-romerska filosofin ägde rum från det sjunde århundradet f.Kr. (BC), tills det femte århundradet e.Kr. (AD), ungefär.

Hans studie kunde analyseras i två delar: den första eklektiska orienteringen, och den andra fokuserade på empiriens religiösa ambitioner.

Båda religionerna betecknade dyrkan av flera gudar; det vill säga både grekerna och romarna var polytheister.

Faktum är att en bra del av de romerska gudarna var mycket lika eller likvärdiga med siffrorna för den grekiska dyrkan.

Stilen för grekerna, och successivt romarna, favoriserade utvecklingen av tankeströmmar om naturens beteende, vissa vetenskapliga förordningar och grunden för medborgarnas beteende.

Greco-romerska filosofin lagde grunden till den västerländska filosofin, eftersom det var den första av mänskligheten att manifestera sammanhängande förklaringar om världens funktion utan att mytologins gudar ingripit.

De viktigaste exponenterna av den greco-romerska filosofin var:

- Tales of Miletus (636-546 f.Kr.).

- Anaximander (611-546 f.Kr.).

- Heraclitus (535-475 BC).

- Sokrates (469-399 f.Kr.)

- Plato (428-348 f.Kr.).

- Aristoteles (384-322 f.Kr.).

- Zeno (334-262 f.Kr.).

Det bestämdes av den före och efter grekromarska filosofin, utan tvekan den sokratiska tanke. Denna nuvarande elucubro de grundläggande moraliska, politiska och sociala teorierna i den nya eran.

En av de mest emblematiska fraserna som tillskrivs den här anmärkningsvärda filosofen är: "Jag vet bara att jag inte vet någonting", utdrag ur sin bok "Apologia de Socrates", där han bygger sin filosofi utifrån hans okunnighet.

För att försvara sitt dialektiska kriterium det vill säga sökandet efter sanningen med tanke på motsatta övertygelser, och omvärderar sin egen, genomfördes Socrates år 339 f.Kr.

Men hans arv upprätthölls och förstärktes tack vare hans filosofiska skola, bland annat stod Platon ut.

Plato var i sin tur en av de mest inflytelserika tänkarna av västerländsk filosofi. Han grundade "Academia", en institution som förblev i kraft i nästan ett årtusende, och som i sin tur fortsatte med den filosofiska såningen och generationen av stora tänkare som Aristoteles.

Aristoteles baserade sitt arbete på studiet av konstteori, analysen av fysiska fenomen som finns i naturen, verbet och politiken.

För den här klassiska filosofen bör individens intelligens betraktas som människans mest värdefulla gåva.

Aristoteles grundade år senare sin egen filosofiska skola: "Lyceum". Därifrån blev han mentor för den romerska kejsaren Alexander den stora (356-323 f.Kr.).

Vid det fjärde århundradet e.Kr. hade kristendomen tagit fast vid hedniska religioner. Därefter utgav den romerska kejsaren Theodosius i slutet av det fjärde århundradet e.Kr. förbudet mot övning och spridning av den greco-romerska filosofin och avslutade denna viktiga tankeström.